Högst upp på berget (5) fanns en källa med vatten, som aldrig sinade hur torrt det än var stod Det vatten där. Där fanns det alltid slamandrar sommartid.
10. Där var tvättstuga för alla på gården. Dit gick mamma för större tvättar. Där fanns eldstad med tvättkärl för kokning av vatten. Annars tvättades oftast nere hos oss vid vattnet. Den var två våningar. Där bodde två eller tre familjer i övre planet. De jobbade på gården.
7. En del av ekonomibyggnaderna fanns stenmangel. ”mangelboden”. Det är en jättelåda på rep som stod på mangelrullar. Där manglade man sin tvätt.
7. söder ykorningen: isstack, 10x10meter. Där förvarades is för hela sommarhalvåret, bland annat till kylning för daglig transsport av mjölk till Gustavsberg. All mat förvrades annars i jordkällare. Isstackar måste ligga i söderläge, för att ytskicktet av sågspånet skulle vara torrt och bibehålla sin isoleringsförmåga.
6. Huvudbyggnad. Under alla våra år hyrdes Lemshaga av Generalkonsul Lärka. Han hade två grabbar i Nisse och Georgs ålder. De var alltid nere hos mamma när det var nybakat bröd hos oss.
8. Ladugård Över 20 kor
7. Högra hörnet häst- och oxstall. Så småningom försvan oxarna och ersattes av bara hästar.
Drängarna gillade oxarna för att de drog så jämt – när det gick tugnt så spände sig fram och drog loss till skillnad från hästen som backade och röck i selen. Hästen och andra sidan var mycket snabbare och det gjorde att oxarna sedermera försvann från gårdarna.
Ladugårdsförman, basade över kossorna och ansvarade för de dagliga för kossorna. Han såg till att kossorna mjölkades och ansvarig för driften av ladugården.
Mjölkerskor, i regel fruarna till drängarna i husen.
Under Krigsåren
Sålde strömming under krigsåren krigsåren till befolkningen i omgivningen. Ransoneringskort fanns på nästan allt: kött, fläsk, smör, socker – men inte fisk. Viss kvotering av fisken skedde av kristids nämnden. Från att direkt sälja fisken till konsumenten, skulle den först sändas till Stockholm för att sedan fördelas ut enligt kvotering. Man fick aldrig garanti att man fick tillbaka sin egen fisk, detta innebar att den kvalitén som våra kunder var vana vid inte kunde upprätthållas. Detta tog tid – det gjorde att kvalitén försämrades på fisken och värdet sjönk.
Polisen skulle jaga alla som sålde svart och struntade att följa kvoteringsreglerna.
Det var ett synnerligen krångligt system. Dock var det givetvis en åtgärd för att få jämn fördelning på maten till hela landet.
Ransonering av fläsk: vi hade oftast två grisar, de var i grishuset, ett litet hus beläget vid sjökanten på fiskartorpet. Där fick man inte behålla bägge grisarna. Den mångd fläsk man fick behålla var beroende på hushållets storlek och den mängd som anges på ransoneringskortet. Bara för att vi hade gris skulle det inte innebära att vi kunde äta fläsk varje dag när grannen inte hade något. Därför fanns det ”svarta grisar”. Det gjorde att det trots allt fanns mat utanför den ransoneringen. Jag fick gå ner till kristidsnämnden och få våra kort makulerade enligt reglerna.
Hos oss hade vi dock alltid mat på bordet. Vi hade potatis, som vi odlade själva, fick fisk från sjön, mjölk från gården som vi skummade och gjorde smör av.
När mjölken kom från korna så ställdes den kallt över natten i ett cylindriskt kärl. Då bildades ett tjockt lager med grädde på toppen som mamma skummade av och tärnade smör av.
Dett var kring åren 1941 och framöver.
//2012-01-03 berättas av Charles Bexander till sonson Björn
lemshaga stockholms länmuseum
